DEJA VU

Liksom under min tid på sjukhuset i Etiopien är jag ständigt upptagen med att leta utrustning och material till så låga priser som möjligt.

Liksom den gången finns det inget budget.

Då gällde det ofta oortodox användning av utrustning för medicinsk bruk. Nu är det inredning till min lokal som – vilket de flesta numera har fattat – ska bli en jazz klub.

Eller rättare sagt en musik/replokal med högt till taket. Inte uteslutande jazz utan all sorts musik och underhållning som håller en viss standard har jag tänkt mig det ska bli.

Mera eller mindre permanent “open mic” för den som alltid drömt om att stå på en scen, men alldrig fått möjlighet.

Det mesta hittar jag på FB’s “Marketplace” eller blocket. Ofta riktigt bra saker till en billig peng. Inte sällan helt gratis.

Och liksom i Etiopien där människor donerade defekt och obrukliga instrument och utrustning händer det att jag åker på en nit.

Således åkte jag iväg med släp och flyttkarl för att hämta en gratis elorgel. Jättefin var den. När vi äntligen efter mycken möda och besvär baxat den fruktansvärd massiva och tunga orgeln upp omedelbar på släpet säger den snälla tanten som gav bort den:

“Ingen har spelat på orgeln sedan min man gick bort för 20 år sedan”

Då blev jag omedelbart misstänksam. Men orgeln stod nu redan fastbunden på släpet. Klar att dra iväg.

Väl hemma i lokalen visade det sig tyvärr att mina onda aningar stämde. Det kom inte ett ljud ur orgeln. Precis som på sjukhuset i Etiopien var det bara att öppna och titta inuti för att se om jag kunna fixa problemet.

Men orgeln med alla kretskort och elektronik, där gick jag bett.

Det blev slakt. Jag har alltid undrat hur en styckmördare känner det. Nu vet jag! En inte helt oangenäm känsla när sågen arbetade sig igenom orgeln och jag samtidigt tänkte på den snälla änkan som gett bort den defekta orgeln.

ACK och VE!