CORONA

Föreläsarens mardröm. En tom aula. Det är vad som möter en nu för tiden.

De flesta av alla mina många inbokade föreläsningar är inställda av arrangören. Och det är klokt för publiken uteblir oftast till de föreläsningar som inte är det. Folk är rädda för att smittas.

Synd. För jag saknar kontakten med alla trevliga människor som brukar komma på mina föreläsningar.

Särskild de som altid kommer fram före eller efter och berättar att jag har opererat dem ett antal år tidigare. “Hur har vdet gått?” frågar jag varje gång med en klump i magen, men hitintaills har jag bara fått beröm och positiv respons.

På en av mina senare föreläsningar kom en ung kvinna som jag opererat för en svår bäckenskada efter en ridolycka för över 20 år sedan.

Jag kom inte riktigt ihåg henne på stående fot. Jag bruker minnas om bara jag får se operationsärret, men det gick ju inte. Då hämtade hon sina gamla röntgenbilder…….och strax kom minnet tillbaka.

Underbart att veta man faktisk har varit till lite nytta även härhemma.