SIW

Idag fyller jag år. Jag vågar inte ens tänka på hur gammal jag blir. Fattar inte vart alla åren tog vägen. 

Man säger att tiden går fort i gott sällskap, och det kanske är förklaringen. Min kära hustru har varit gott sällskap under många år, trots de varningar jag i sin tid fick från min svägerska i Danmark:

“Gifta dig inte med henne!”

“Det kommer alldrig hålla!”

“De kulturella skillnaderna är för stora!”

“Blandäktenskap håller inte!”

Nu har vi varit gift i fyrtiotvå år, vilket jag alltid påpekar för svägerskan när vi träffas. Hon är dock inte imponerat, utan säger med lyft pekfinger:

“Ja-ja. Men vi har inte sett slutet än!”

 

Det kunde ha varit annorlunda.  Även i ett lyckligt äktenskap kan det uppstå en fnurra på tråden, och då har jag med ett stort suck förkunnat:

“Jag skulle alldrig ha släppt Siw från Eskilstuna. Jag hade nog varit lyckligare om jag gift mig med henne! Och hon var äkta blondin!”

Jag har alldrig kysst en blondin, och det sägs att det ska vara något speciellt med det. Min  hustru är förstående och brukar säga:

“Men kan du inte bara blunda?”

Det där med Siw från Eskilstuna har hon alltid trott var ett av mina påfund. 

 

Trots att min afrikanska hustru är välintegrerat – pratar svenska, hälsar och tar i hand  äter griskött,  – har hon haft svårt med brevhemligheten. Jag vet inte hur många gångar jag förklarat att i vår kultur öppnar man inte andra folks brev, inte ens sin makes. Jag gav upp när hon en gång ringde mig på arbetet och meddelade:

“Du har fått brev från myndigheten, och de skriver att……”

“Men har du öppnat mitt brev?” frågade jag smått irriterat.

“Åh, bara pyttelitet!”. 

Filmen “Rebellkirurgen” hade visats på SVT. Vi kom hem från en utlandsresa. Min kära hustru samlade upp posten från golvet. Tittade igenom breven, öppnade ett och sade glatt överraskat:

“Det är din gamla flamma Siw som skriver.”

För Siw finns i verkligheten. Vi träffades i Eskilstuna när jag turnerade med Tivoligarden. Hon föll för den stiliga uniformen, och mina mörka lockar,  och jag för hennes skönhet och fagra blonda hår.

Hon var fjorton somrar, jag var sekston.  Vi satt på en bänk i Folkets Park och höll i hand flera timmer i rad. Det var allt. Sedan brevväxlade vi ett tag, men det ebbade ut. 

Nu kom alltså brevet från Siw. Hon hade sett filmen på tv, gick och lade sig, men fick plötsligt en flashback. Var det inte han? Så hon skrev och undrade om det var jag, och det var det. 

Vi håller stadig kontakt, och Siw är en av mina trognaste supportrar som tror på boken. Det har hjälpt mig hålla geisten uppe under författarskapet. 

Den kommer snart, boken “Rebellkirurgen”. Fast kapitlet om Siw har redaktören strukit.

 

Please follow and like us:
error