MORD!

Med de täta jourerna vi hade när jag var underläkare, ofta varannan eller var tredje natt och helg, blev det snart ett mindre berg av kompledigt innestående. Ingen ville ta ut det i pengar. Det var på den tiden man kunde få betala mer än hundra procent i marginalskatt. Då var det verkligen häftigt att betala skatt, på riktigt. Hellre tog man ledigt och fixade i hemmet, skrapade fönster och byggde inglasad veranda. Ett starkt vittnesmål om socialismens framgång när högt meriterade akademiker måste arbeta kroppsligt för att överleva. Som min polska kollega då brukade framhäva: ”Sverige är mer kommunistiskt än Polen någonsin varit.”

Jag använde istället min kompledighet till att auskultera inom olika specialiteter. Sex veckor till tre månader på en specialavdelning gav ovärderliga lärdomar.

Neurokirurgi fick jag nosa på vid Södersjukhuset. Ett bestående intryck, förutom de basala neurokirurgiska färdigheterna jag lärde mig, var orden som överläkaren sent på natten, när vi skulle operera akut, fällde med en suck: ”Erik, tänk alltid på att det inte är med händerna du opererar, utan med sinnet.” Man måste vara i psykisk balans för att kunna prestera optimalt. Hade han månntro en fnurra på tråden med sin äkta hälft?

När det gällde thoraxkirurgi, alltså operationer i brösthålan, valde jag att skriva till Bispebjerg Hospital i Köpenhamn. Där gjordes ingen hjärtkirurgi, enbart operationer på lungor och annat i brösthålan. Jag ville inte slösa tid på hjärtoperationer som jag ändå aldrig skulle utföra själv. Brevet jag skickade signerades med titeln biträdande överläkare. Jag hade nyss blivit förordnad.

Svaret kom med en gång. Jag var välkommen.

 

Första morgonen på Bispebjerg Hospital såg jag ett uppslag i konferensrummet. ”En överläkare från Sverige kommer för att auskultera på kliniken i tre månader …”, underskrivet av den danska överläkaren.

När jag presenterade mig för honom tittade han med oförstående min och sade förbryllat:

”Jag trodde det var en överläkare som skulle komma?”

Titeln biträdande fanns inte i mitt hemland, och han kunde inte begripa hur jag vid min ålder kunde vara överläkare. Inte så konstigt. Jag var ovanligt ung även för att vara biträdande. Det kom han aldrig över, och han behandlade mig i fortsättningen som vore jag en av hans vanliga underlydande.

Från första ögonblicket kände jag mycket dåliga vibrationer på avdelningen. Det fanns elektricitet i luften när överläkarna råkade befinna sig i samma rum. På röntgenronden satt de bredvid varandra på första raden (var annars?) och tittade rakt framför sig, även när de pratade förbi varandra. Spydiga kommentarer duggade tätt.

På morgonkonferensen rapporterade førstereservelægen nattens händelser. En patient hade kommit akut med sammanfallen lunga, pneumothorax.

”Jag satte två drän”, rapporterade han.

Jag frågade:

”Varför två? Det räcker väl med ett?”

Det blev knäpptyst.

”För att det ska man”, svarade överläkaren.

Det var ju ingen förklaring, så jag upprepade frågan. Det framgick tydligt av omgivningens reaktion att jag hade svurit i domkyrkan. Man ifrågasätter inte överläkaren!

Flera av reservelægerne, underläkarna, var gamla kurskamrater till mig. Det enda de gjorde hela dagen var att sitta i källaren och skriva journaler, de hade inte ens förtroendet att gå med på ronden. Jag var glad att jag tagit steget över Öresund.

Vid första operationen på dagens program skulle jag assistera överläkaren. I god tid innan kallades jag till operationsavdelningen.

”De skal sætte kateter på patienten.”

Jag skyndade iväg till salen medan jag funderade: Vadå för kateter? Det måste vara en Swan Gantz-kateter som menas. En tekniskt avancerad utrustning som används till att mäta trycket i vensystemet centralt, nära hjärtat.

”Vilken kateter är det jag ska sätta?” frågade jag när jag kommit in i salen.

”Urinkateter såklart!” kom det surt från sjuksköterskan.

”Oj, det är jag inte bra på. I Sverige är det sjuksköterskorna som sätter kateter, inte läkarna”, sade jag lite beklämd.

”Varför stannar du inte kvar där i så fall?” kom det ännu surare från sköterskan.

I Danmark får sköterskorna enbart sätta kateter på kvinnor, inte på män. Det var en uppgift för läkare.

Överläkaren opererade, jag assisterade. När han skulle stänga operationssåret frågade han:

”Kan De sy?”

Märklig fråga tyckte jag.

”Jo, det har nog hänt”, svarade jag, osäker på om han bara skojade.

”Varsågod.” Han räckte instrumenten till mig. Jag började sy.

”De håller forkert på pincetten!” rättade han mig.

Han verkade förgrymmad över att jag inte satt och skrev journaler i källaren som mina gamla kurskamrater, utan gick fritt omkring på avdelningen och påstod att jag var överläkare. Jag skulle knölas.

Det var en påver församling. Den enda som kunde operera något så när var en allmänkirurg på randutbildning. Jag assisterade honom vid en operation av cancer i matstrupen. Han dissekerade försiktigt och metodiskt. Till slut låg hela matstrupen frilagd. Kirurgen tvekade, ropade på överläkaren som kom in i salen, tittade och fastslog att det var hopplöst.

”Det är bara att stänga.”

Kirurgen lydde order. Matstrupen var helt naken. Det fanns inte den minsta blodförsörjning kvar. Den skulle gå i nekros, ruttna. Kirurgen lydde ordern mot bättre vetande. Det var som ett coitus interruptus. Han hade lagt upp till klimax, att ta bort matstrupen, men istället stängde han butiken.

På ronden morgonen därpå stod överläkaren vid fotänden av patientens bädd och bläddrade lite frånvarande i journalen.
”Nåh, Jensen”, sade han familjärt, men ändå auktoritärt. ”Der var jo lidt betændelse på spiserøret, så vi skal flytte Jensen over til Finseninstitutet. Der skal De få lidt strålebehandling.” (”Nåja Jensen, det var ju lite inflammation på matstrupen, så vi ska flytta dig till Finseninstitutet. Där ska du få lite strålbehandling.”) Finseninstitutet gick också under namnet Kräftavdelningen. Patienten skulle alltså vara väldigt bakom flödet om inte han fattade galoppen direkt. Jag blev inte så lite chockerad över att man fortfarande i Danmark ljög patienterna rakt upp i ansiktet.

När jag i början av min svenska karriär skulle skriva ut en patient från kvinnoavdelningen i Eksjö, en gammal gumma som hade inoperabel cancer på äggstocken, gjorde jag som jag var van vid hemma i Danmark. Jag började ljuga.

”Det fanns ju lite inflammation på äggstocken …”

Gumman avbröt mig och sade med ett milt leende: ”Nejdå, lilla doktorn. Det var cancer på äggstocken, och det gick inte att operera!”
Touché!

En dag kom några civilklädda unga män in på thoraxkirurgiska avdelningen på Bispebjerg Hospital. Läkarsekreterarnas skrivmaskiner skulle kollas.

”Åh, vad bra att vi äntligen får skrivmaskinerna servade”, utbröt en av sekreterarna.

”Vi är inte här för att serva maskinerna”, svarade de allvarligt.

”Vi är från kriminalpolisen. Vi utreder de anonyma hotbreven.”

Den ena av överläkarna opererade ett fall som den andra inte tyckte var korrekt handlagt. Han tog resolut telefonen och ringde larmcentralen.

”Jag vill anmäla ett mord”, meddelade han.

”Ett mord?” frågade larmcentralen.

”Ja, ett pågående mord”, svarade han bestämt.

Larmcentralen ville veta på vilken adress mordet pågick. ”Bispebjerg Bakke 23.”

”Men det är ju sjukhuset?” undrade larmcentralen.

”Korrekt”, svarade överläkaren. ”Mordet pågår just nu i operationsavdelningen. I sal fyra. Det är min kollega som håller på att mörda en patient.”

Det, och de anonyma breven var anledningen till den tryckta stämningen.

En sköterska ringde indignerat från operationsavdelningen och skällde.

”Kom omedelbart till sal tre. Ni är uppsatt för att assistera överläkaren på en tracheostomi.”

Jag hade noterat det på programmet, men tänkte inte spilla min tid på att assistera någon annan till ett pyttelitet ingrepp som jag själv behärskade fullt ut. När överläkaren efteråt ville läxa upp mig tog jag honom i handen och tackade för tiden på hans avdelning.

”Men De skulde jo auskultera i tre månader”, hörde jag honom mumla surmulet när jag gick.

Man behöver inte åka över kontinenter för att uppleva en kulturkrock.

Please follow and like us:
0 0 vote
Article Rating
Subscribe
Notify of
guest
0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments