OPPFINNAR-JOCKE

När filmen “The Swedish Theory of Love” visades på SVT och på biograferna runt i landet blev det en del kritiska kommentarer, bl.a. blev jag beskylld för att vara neokolonialist.

När sedan dokumentären “Rebellkirurgen” skulle visas förberedde jag min kära hustru, Sennait, på att det säkert skulle bli en del negativa reaktioner. Till min stora förvåning blev det emellertid bara en massa positiva omdömen.

Men en dag hittade Sennait en sur kommentar i en dansk tidning. Insändaren påpekade att jag endast framstod som hjälte för att alla etiopiska läkare befann sig utomlands, och själv ville han betacka sig för att bli behandlat med sådana “Oppfinnar-Jocke” metoder som han såg i filmen.

När jag började på sjukhuset var utrustning milt sagt bristfällig, och största delen defekt och/eller gammalmodig. Jag hade valet att sätta mig i soffan hemma och lämna patienterna vind för våg, eller försöka hjälpa dem så gott det gick med till buds stående medel.

Något som väckt stor uppmärksamhet var användningen av cykelekrar som jag hittade på marknaden.

Jag upptäckte att de passade precis till märghålan i smala ben som underarmens, ulna och radius samt läggbenet, fibula. Och kroken i ena ändan förhindrade att de slank ned i märghålan och blev omöjliga att ta bort.

 

Kollegorna hemma i Sverige protesterade: “Ekrarna rostar ju”. “Javisst gör de det, men steril rost är väl inte särskild farligt?” svarade jag. De kanske inte fattade att jag naturligtvis steriliserade ekrarna innan jag satte in dem?

Ett annat användningsområde var som extern fixation av frakturer på ansiktsskelettet.  Mest känt är exemplet med “flickan med tungan.” Hun kom med en långsamt växande tumör på tungan, ett hemangiom, som består av pyttesmå blodkärl. Inte elakartat som sprider sig till andra delar av kroppen, men som växer tillbaka om inte den tas bort vid roten. 

Jag förutsåg att det skulle bli svårt att komma åt tungroten, planerade att klyva käken i mitten och håla delarna isär för att komma åt. Men det behövdes inte. Det var mycket enklare än jag fruktat. 

Käken var deformerat efter många års tryck från tumören. Därför var det var enkelt att komma åt, men efter att tungan var borta stod munnen öppen som på en djuphavsfisk. Jag fick ta bort en del av käken på båda sidor och sammanfoga dem i rätt läge. 

Det var i den sammanhang jag borrade in stift i käkdelarna och höll dem på plats med cykelekrar och gips. Originalmodellen finns på högspecialiserade universitetssjukhus.  Den är gjort i titan och koster över 100 000 kr. Min konstruktion koster 1,50 kr och fungerar lika bra. 

Själv tycker jag att den största bedriften stod de två sjuksköterskor som ansvarede för narkosen för. Ingen hade någon utbildning i anestesi. Den ene var upplärd praktisk på sjukhuset och lärda upp den andra. De lyckades med “blind nasal intubation” vid första försöket. Vad det innebär kan ni läsa i boken som kommer snart.

Men sen? Va hände med flickan? Hon kunde väl inte prata efter att tungen var borttagen?

 

Det kunde hon visst! Lite sluddrigt, men fullt förståeligt. Hon började gå i skola och är duktigast av alla i klassen.

Nödlösningarna jag tvingades ta till var inte ett ändamål i sig. Från allra första dagen gjorde jag allt för att skaffa bättre utrustning och material. Men det verkar en del inte ha begripit.  I alla fall inte den danska surgubben.

Han var förövrigt min egen storebror, av kött och blod. Med en sådan vän behöver man verkligen ingen fiende. 

Please follow and like us:
0 0 vote
Article Rating
Subscribe
Notify of
guest
0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments