RABIES

Vissa sjukdomar är helt utrotade i Sverige. Därför blir det oerhörd svårt för sjukvården härhemma att känna igen symptomen och ställa rätt diagnos när det dyker upp en patient med en sjukdomsbild som annars inte förekommer inom svensk sjukvård. 

En sådan sjukdom är rabies. 

För 18 år sedan sökte en ung kvinna akuten på ett stort sjukhus i Stockholm med svårtolkade symptom. Det hann bli tre akutbesök innan hon blev inlagt för utredning. Läkarna var förbryllade, klarade inta av att ställa rätt diagnos.

Det var först när en sköterska som tidigare hade arbetat i tredje världen frågade “men är det inte rabies?” att poletten började trilla ned. 

Jag kan föreställa mig de första reaktioner på sköterskans fråga. Förmodligen samma nedlåtande, lite överseende och förnedrande kommentarer från överordnade som jag ganska ofta själv fick.

Man kan ju tro att kompetens på området “ovanliga symptom och sjukdomar som finns i tredje världen men är sällsynta i Sverige” vore uppskattat inom landstinget. Men så är det inte alls, vilket ni kommer att kunne läsa mera om i min bok “Rebellkirurgen” som kommer snart.

Sjuksköterskan hade rätt. Det var rabies.

 Skrattet fastnade säkert i halsen när det visade sig vara rätt,  men jag undrar om hon fick någon särskilt uppskattning. Det blev det för min del oftast inte, utan snarare tvärtom. Kanske är man mera vidsynt i storstaden än på landsorten?

Aftonbladets nyheter

Vanligtvis attackerar djur inte oprovocerat. Det är ett typisk mänskligt beteende. Fick vi in patienter på sjukhuset i Aira som blivit attackerade av djur uppstod alltid misstanke om rabies.

Oftast var det hundbett. Inkubationstiden för rabies, hundgalenskap, är lång. Om hunden är känd och omhändertagen kan man därför vänta och observera huruvida den utvecklar symptom eller inte. För det mesta fick vi emellertid behandla på misstanken.

Vaccination är effektivt, men dyrt. Vi köpte gammaldags hästserum innehållande antikroppar mot rabiesviruset från Pasteur Institutet i Addis Abeba. Inte den bästa lösningen, men vad våra patienter hade råd med. Fattigdomen tvingade oss ofta välja sämre alternativ mot bättre vetande. 

Befolkningen var oerhört medveten om rabiesrisken. En fritt springande, okänd hund kastade man reflexmässigt stenar på för att jaga den bort.

Som alla småbarnsföräldrar i Sverige fostrade vi våra barn till att vara snälla mot djur. Inte göra små söta hundar illa, utan klappa dem. Och inte kladda med händerna i maten.

Så kom vi till Etiopien och där fick barnen lära sig att kasta sten på hundarna och äta med händerna.

Tillbaka i Sverige blev återigen tvärtom, klappa hundarna och äta med bestick.

Vett och etikett är inte universell.

Har symptomen på rabies en gång brutit ut är tillståndet hopplöst. Mortaliteten är hundraprocentig, och det är en plågsam död. På gammal svenska kallas sjukdomen vattuskräck, därför att patienten får kramp i matstrupen och svårt att svälja. Vill först inte dricka. Kan sedan inte ens svälja sin egen saliv.

Det gäller för personal och anhöriga att se upp för det myllrar av virus i spottet. Får man det på sig och det finns sår eller sprickor i huden kan det smitta den vägen. Patienten blir också aggressiv och kan bitas.

Varning! Känsliga personer bör inte titta på videon som viser en patient med fullt utvecklat rabies.

Sjukvårdspersonal kanske kan lära sig. Inte för att det kommer att rädda liv, för tyvärr är tillståndet obotligt, men när det förr eller senare dyker upp ett till fall av rabies här hemma då kanske patienten kan bli tagen på allvar och få ett korrekt och värdigt bemötande från allra första kontakten med sjukvården.

 

Please follow and like us:
error