BLOD – IGEN!

På sjuttiotalet, under min allra första sejour i Etiopien, arbetade jag som ensam läkare på ett tidigare missionssjukhus i Woldya som ligger i provinsen Wollo.

En otroligt spännande tid som ni  kan läsa om i min kommande bok “Rebellkirurgen”. Den kommer att finnas i bokhandeln lagom till första advent.

Precis efter jag börjat på sjukhuset – innan jag blivit varm i skorna – fick jag in en ung kvinna som hade förblödd under en svår förlossning hemma i hyttan. Hon klamrade sig desperat fast till livhanken. Men tråden var skör. Hon behövde akut blodtransfusion om hon skulle överleva. 

Att ge blod är ingen självklarhet í Etiopien. Medvetenheten är inte samma som i Sverige. De flesta tror att blodet som ska ges är förlorat för tid och all evighet. Det kan ta timmar att förklara hur det ligger till och övertyga motsträviga anhöriga. Sedan är det heller inte som med nyckelhålsfamiljerna i Sverige att man och hustru är närmaste kompisar. Det förstod jag om inte förr när min kära hustru en gång för länge sedan när vi hade en fnurra på tråden förkunnade:

“Du är inte min släkting! Du är bara pappa till mina barn!” 

Så oftast är det inte äkta make/maka som ställer upp som blodgivare, utan föräldrar eller syskon.

Lyckligtvis var patientens man beredd att donera blod. Men – ve och fasa – det fanns varken reagens för gruppering eller förlik av blodet!

Vad gör man?

Om man läst på och förstådd grundprinciperna går det att lösa problemet.

Blodgrupp A innehåller antikroppar mot  B och vise versa. Antikropparna finns i serumet. Antigenerne (det som antikropparna reagerar mot) sitter på blodkropparna. 

Jag drog altså lite blod från maken och patienten i reagensglas och centrifugerade. Tog bottensatsen som består av blodkroppar från makens blod och övre gula laget som består av serum från patientens blod. Tog ett par droppar av vartdera och blandade på en porslinstallrik.

Klumpar det sig inte är blodet kompatibelt och det är fritt fram att transfundera. Klumpar det sig är blodet inte kompatibelt och livsfarligt att ge.

Det klumpade sig inte!

Hurra! Vi hade blod att transfundera. 

Så kom nästa bakslag. Det fanns inga blodpåser eller aggregat att samla blodet i och överföra det till patienten. 

Vad gör man?

Om man har läst  medicinhistorie vet man hur det redan på medeltiden gjordes primitiva experiment med att transfundera blod. Först från djur och sedan från människor. Jag gjorde som på den tiden:

Placerade patienten på golvet och blodgivaren på en brits. Förband dem med en slang från arm till arm. Blodet flyter ned till patienten av sig självt. 

Direkt blodtransfusion.
“Modell Medeltid”

Men hur vet man när patienten fått tillräckligt med blod? 

När tungorna på patienten och blodgivaren har samma rosa färg. Då har det uppstådd ekvilibrium. Blodgivaren har gett tillräckligt och mottagaren fått tillräckligt. 

 

 

 

Please follow and like us:
0 0 vote
Article Rating
Subscribe
Notify of
guest
0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments