SHE AIN’T HEAVY – SHE’S MY SISTER

Aldrig någonsin blev jag störd i onödan under ett helt decennium på Aira Hospital. Aldrig!

När det knackade på dörren visste jag att det var alvar. Människoliv stod på spel. 

Fast en kväll kom vagten och bad sååå vääldigt mycket om ursäkt. Det fanns en ung man på mottagningen som var fruktansvärd envis. Han gav sig inte. Ville absolut att jag skulle komma och titta på hans lillasyster. 

Han hade burit henne på ryggen hela vägen till närmaste sjukhus i Dembi Dollo. Men där fanns ingen hjälp att få. De satte sig utanför sjukhuset för att ta igen sig. Han skulle ju bära henne hela vägen hem till hyddan igen. 

Förbi kom en bil som var på väg till Aira. Ungdomarna fick följa med. Kanske det fanns hjälp att få på Aira Hospital?

Nu ville han  veta om jag kunne operera hans syster. Om inte ville han ta  henne tillbaka till Dembi Dollo med samma bil. Annars skulle de bli strandsatta i Aira.

Jag fulgte med vagten till mottagningen och undersökte flickan.

Elakartat tumör

Hun hade ett enormt sarkom på höger lårben. Det fanns inga uppenbara tecken på spridning. Allmäntillståndet var gott och hun var inte särskild anemisk. Det skulle nog gå att genomföra en amputation. 

Hennes storebror blev lycklig när jag sade att jag kunne operera henne. 

Dagen efter låg hun på operationsbordet. Väntelista fanns inte i vår begreppsvärld. 

På operationsbordet

Det blev en exartikulation, amputation genom höftleden. Ett stort ingrepp. Men går man bara lugnt och metodisk fram undviker man att det blöder för mycket. 

“Du tog bort min börda. Det trodde jag aldrig skulle hända” , sade hon leende på ronden dagen efter. 

På ronden morgonen efter operation

Hur kan man le efter ett sådant mutilerande ingrepp? En söt ung tjej som fått 1/4 av kroppen borttagen? Och ont måste det göra också. 

Då plötsligt kom jag på att jag glömt ordinera smärtstillande. Hun hade inte fått en enda värktablett under hela natten. Och så log hun!

Med storebror

De var föräldralösa. Båda föräldrar hade avlidet. Pojken som var 16 år gammal försörjde sina småsyskon vid att odla marken som föräldrarna lämnade efter sig. Flickan agerade mamma för de yngre syskonen, lagade mat och såg till de gik i skola. 

Hur gick det sedan? Lyckades vi bota henne? Jag fick aldrig veta och undrar än. Vissa patienter glömmer man aldrig.  

Please follow and like us:
0 0 vote
Article Rating
Subscribe
Notify of
guest
0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments