HJÄRNKIRURGI

Det anses att det absolut finaste inom kirurgi är hjärnkirurg. Det trodde jag också i mina yngre dagar. Men när jag själv började att praktisera ämnet förlorade jag inte så lite av den enorma respekt och mystik som omger denna kirurgiska specialitet.

Eftersom min egen bok Rebellkirurgen tyvärr inte hinner bli tryckt innan jul ska jag tipsa om en annan bra julklapp, Do no harm av Henry Marsh. Den finns på svenska utgivet på förlaget Lind & Co som gett den titeln Liv, död och hjärnkirurgi: en neurokirurgs memoarer. 

Den är spännande och underhållande, Tydligtvis inte bara för en som fuskar i hjärnkirurgi, utan även för den stora publiken  Boken har nämligen sålts i över 1 million exemplar bara i England., vilket jag ser som en bekräftelse på att det finns en genuint och allmänt interesse för ämnet.

Författaren är en känt engelsk neurokirurg som skriver om sitt arbete och berättar patientöden, som naturligt nog alla är begränsade till hans specialitet, hjärnkirurgi och hans arbetsplats i England.  Min bok spänner sig över hela det kirurgiska spektret och flera kontinenter. Då borde den vara minst lika läsvärdig som Henry Marshs bok tänkte jag och skickade glad i hågen mitt manus till Lind & Co som vänligt refuserade den. 

Det svåraste med att vara författare är inte att skriva utan att stryka. Det är så mycket man gärna vill berätta, men det får inte plats. “Kill your darlings” (döda dina älsklingar) är det rådet man oftast får av drivna författare och journalister. Det fick jag stor hjälp med av min son Daniel, som – även om han inte är kirurg – friskt och helt obekymrat skar bort halva manus.  Mitt berättarhjärta blödde, men det gjorde boken mycket bättre. 

Här är några patientöden som föll för sonens skalpell:

En pojke bars till sjukhuset efter skottskada i huvudet. Han var djupt medvetslös, men rörde stort sedd lika mycket på både armar och ben.

Att få reda på vad som hänt var alltid lika svårt som vid skottskadorna i Sveriges förorter

Det är en genomgående skottskada som lämnat multipla små metallfragment inne i hjärnan. 

Vad ska man göra? Svaret är: Man ska göra det som är absolut svårast för en äkta kirurg. Och vad är det? Ingenting!

Som jag alltid predikade för yngre kollegor: Det tar 10 år att lära operera, men det tar 20 år att lära låta bli. I detta fall gäller det hålla fingrarna i styr och göra absolut ingenting. Utöver omvård såklart. 

Efter ett tag vaknade han till

Omvårdnaden stod anhöriga för. Det är den så kallade “Aira-modellen” som min kära hustru vill införa i Sverige. Där tar sjukvårdspersonalen ju heller inte hand om patienterna längre, utan bara sitter framför datorerna och dokumenterar, 

Uppfinnerikedomen när det gäller skada varandra är som bekant stor bland mänskligheten.

Här hade någon varit framme med yxan

Här behövas ingen CT för att veta vad man ska göra. Rensa, plocka bort benfragment, blodkoagel, skadat hjärnvävnad och annat skräp. Sedan stänga såret. 

“Lätt som en plätt”. Snart är patienten så pass återställd att han kan utskrivas för att leta opp kontrahenten, om denna inte redan sitter i säkert förvar. Patienter med alla möjliga skador var alldrig en bristvara.

Please follow and like us:
0 0 votes
Article Rating
Subscribe
Notify of
guest
0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments