JUL

Snart firar vi jul. Här i Europa, där vi följer den gregorianska kalendern, vill säga. Etiopien har sin egen kalender och enligt den infaller julen 7’e januari.


En av de absolut mäktigaste upplevelser jag haft var julen 1978 som jag firade i Lalibela som ända ferenji närvarande.

Klippkyrkorna i Lalibela  tillhör världsarvet. Alla är uthuggna i ett stycke av klipporna med helt olika arkitekturer. Sägnen berättar att kung Lalibela fick hjälp av änglarna med att bygga alla kyrkor på tre dagar.

Året innan hade vi fått in en svårt skadat pojke därifrån. Han hade lekt på vägen där en stor lastbil stod parkerat i en brant backe. Bromsen lossnade, lastbilen rullade nedför och mosade pojken totalt.

En äldre kvinna bragte honom till sjukhuset. Han var djupt medvetslös med mjukdelsskador och skrubbsår överallt. Alla fyra lemmar var brutna. Den ena värre än den andra. Värst var högerarmen som hade fyra olika frakturer fördelade på över- och underarm samt vänster fot som var helt krossad. Det luktade gräsligt från alla såren som var kraftigt förorenade, med jord, grus, klädtrasor samt intorkat blod och därtill infekterade. Det såg illa ut. Nästintill hopplöst. 

Jag tvättade och rensade alla såren som jag lämnade öppna. Sedan lade jag sträck på alla armar och ben. Dubbelsträck på höger arm. Ett horisontellt sträck med en pinne genom armbågen och ett vertikalt med en pinne genom handleden. Därefter sträck genom hälen, på båda benen.

Egentligen borde man nog amputera vänstra foten för det var bara mos alltihop. Men jag tvivlade på att han skulle överleva och sköt upp beslutet. Han överlevde första dagarna i djup koma.

Pojken började skrika, högt och oavbrutet. Ett säkert tecken på hjärnskada. Jag tänkte i mitt stilla sinne: måtte han få dö så han slipper plågas. Frakturerna läkte efter hand. Alla sår och mjukdelsskador likaså. Till och med foten som jag övervägt att amputera. Men han återfick aldrig medvetandet. Han blev en vegeterande patient, drack, tuggade och svalde när han matades. Allting fungerade utom medvetandet. Hans mamma tog hem honom till Lalibela.

Nu var jag själv i Lallibela och deltog hela natten i julfirandet. När solen gick upp dansade alla prästerna i rad med färggranna parasoll i händerna på smala klippremsor som fanns mellan kyrkorna, sjöng och slog på enorma trummor.

Efteråt frågade jag runt i folkhavet om någon kände pojken som legat på sjukhuset. En liten kille visste var han bodde och drog med mig till en hydda i utkanten av staden. När mina ögon hade vant sig vid mörkret kännte jag igen den gamla kvinnan. Hon påstod att pojken var helt återställd. Vi satt länge och väntade. Jag började tvivla. Men plötsligt kom han springande. Utan minsta hälta. Alla armar och ben fungerade. Huvudet verkade inte fela det minsta heller. Det gick bra i skolan berättade han stolt.

Det var ett sant mirakel. En riktig julsaga.                                                                                                 

Please follow and like us:
0 0 vote
Article Rating
Subscribe
Notify of
guest
3 Comments
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Leena Holm Bodelsson
Leena Holm Bodelsson
1 februari, 2019 10:27

Först såg jag dokumentären, sen läste jag din bok och nu babblar jag om den med alla jag träffar, vare sig de vill lyssna eller inte. Jag skulle utan minsta tvekan lagt mig under din kniv, när som helst, Erik. Tack för en superintressant bok – jag lärde mig oerhört mycket – och tack för din härliga, danska humor som fick mig att skratta högt och gott många gånger. Helt ärligt är detta den första bok som jag i mitt snart 60-åriga liv känner att jag gärna vill läsa om igen. Allt gott!