DET KOM ETT ANNAT BREV

Ännu ett brev från en annan erfaren “syrra” som lämnat sjukvården i frustration över utvecklingen som den undergår. Från att vårda sjuka till att administrera och dokumentera. Och alltid är det de bästa som lämnar först.

Hej Erik

Jag har sträckläst Rebellkirurgen som jag köpte…….vid din föreläsning. Jag är mäkta imponerat över din kapacitet och uppfinningsförmåga och lika upprörd över det du skriver om den avsaknad av kollegialitet inom din yrkeskår som du ger uttryck för. Det är så upprörande så jag tänker när jag läser – är detta sant? Förlåt, jag tror dig! Men det är svårt för mig att ta in, att det finns så mycket av prestigetänkande, så mycket illvilja och mycket ren och skär avundsjuka inom din yrkesgrupp. Och, detta går ju ut över patientsäkerheten! Visst, du är en okonventionell doktor som inte går i ledband utan hittar dina egna vägar. En riktig chef borde se och ta vara på den kunskap och erfarenhet som en kollega har! Är det så här det går till i den ”fina” akademiska världen tänker jag? Som eventuellt blivande patient skrämmer det mig. Det bästa betyg du ändå kunde få var väl när personalen ville ha dig som operatör till sin anhöriga. De ser vem som kan sitt jobb.

Jag jobbade på Eksjö lasarett………på flera olika ställen. Medicinavdelning, röntgen, kirurg/akutavdelning, uppvakningsavdelning och kirurgavdelning. Det var många minnen som väcktes till liv när jag läste om din tid där och jag försökte komma fram till vilka personer du skriver om. En del kan jag nog räkna ut även om det gått flera decennier. Vissa saker glömmer man aldrig. Du nämner en läkare vid namn, Diemar. Honom minns jag också, haltande, mycket kunnig och eftertänksam. En doktor man alltid kunde lita på. Sådant kände vi sjuksköterskor! Minns också hans fru, Birgit, sekreterare på kir. mott. Du skriver om en dansk läkare, gynekolog, som blev pappa till tvillingar. Jag minns honom på akutmott. när han var jour och gick som en osalig ande, pratade om sina nyfödda som han inte kunde åka hem till. 

Under mina år på sjukhuset hann jag se många läkare passera. På akutmottagningen träffade man ju faktisk alla som fanns på sjukhuset. Efter några år som sjuksköterska lärde vi oss att skilja fåren från getterna, d.v.s. – vem kan jag lita på? I mitten på sjuttiotalet stod jag inte längre ut med det jag så av svensk sjukvård. Det var frustrerande. Sade upp mig, läste så småningom till vårdlärare, med den vilda försatsen att jag skulle ändra svensk sjukvård och framförallt omvårdnad som var mitt ämne. Resultatet av den föresatsen går ju bra att avläsa! Men jag tror faktisk att bemötandet på ett sätt har blivit lite mjukare och förstående. (Dock inte min förtjänst) Det är inte samma ödmjuka underkastelse av mannen och kvinnan i vitt. Sedermera utbildade jag mig till distriktssköterska. Det var nog den bästa tiden inom vården. Fritt och självständigt och det var innan allt hade hunnit datoriserats. Då fick man använda fantasi och kreativitet. När innehållet i distriktssköterskaväskan inte motsvarade behoven ute i stugorna fick man hitta egna lösningar. Socialstyrelsen hade väl inte godkänt alla, men det behövde de aldrig få veta eller ta ställning till. Mina sista år innan pensionen jobbade jag på en skola där 50% av eleverna hade invandrarbakgrund. Ett fantastisk sätt att få avsluta sitt yrkesliv.

Hoppas jag får möjlighet att få träffa dig någon mer gång i något sammanhang,

Stort tack!

Please follow and like us:
error