ELECTRIC DJIRA

När vi kom till Aira fanns varken elektricitet eller telefon, annat än telefonhuset på stan och sjukhusets egen generator. Vatten fanns. Periodvist.

Efter några år kom elektriciteten till stan. Den var lika kryddat som den etiopiska peppersåsen och lika oförutsägbar som vardagen i detta underbara land. Kom ibland med ombyta faser, ibland med bara två utav tre faser och ibland inte alls.

Efter ytterligare några år kom telefonen. Då slap man gå ända upp till stan för att ringa och slap även alla nyfikna åhörare som alltid hängde i fönstret i brist på annan underhållning. Man kunne numera också få inkommande samtal. När det fungerade vill säga.

Min kära hustru stod upp på morgnarna och kokade kaffe. Ett göromål som av Gud är instiftat för kvinnan enligt etiopisk tradition. Då kunna hon ropa: “Erik! Det finns elektricitet!”. En bra början på dagen. Lovade gott.

Ännu bättre blev det om hon tillade : “- Och vatten!”. Men då fungerade inte telefonen. Det var som med skraplotterna härhemma: man fick aldrig tre i rad.

Operationspersonalen var på extra gott humör när de vid arbetsdagens början kunne rapportera: “ELECTRIC DJIRA !” (Det finns elektricitet!)

Befolkningen hade ingen vana eller erfarenhet av dessa moderniteter. Särskilt elektriciteten ställde till med problem. Man förstod inte faran. Med jämna mellanrum fick vi in patienter med svåra – ibland ohyggliga – brännskador när de tog tag i elektriska högspänningsledningar.

Det blev många amputationer.

Det ända vi alldrig var utan:

Leendet och skrattet som altid fanns. Även under de svåraste omständigheterna.

Dubbelt amputation efter elektrisk brännskada

Där har vi något att lära oss. Glädjen över livet i sig.

Please follow and like us:
error