KOMPLIKATION

Den kirurg som aldrig får komplikationer ljuger.

När det uppstår en sådan gäller det att inte sticka huvudet i sanden utan att ta tjuren vid hornen. I Sverige lika väl som i Etiopien. Om man berättar ärligt för patienten och lovar att göra sitt bästa för att rätta till problemet är den drabbade oftast förlåtande.

Gömmer man sig kommer anmälningen lika säkert som amen i kyrkan.

När jag är ute och föreläser får jag ofta frågan om vi hade många komplikationer på sjukhuset i Aira.

Med tanke på de svåra medicinska utmaningar vi ställdes inför och den bottenlösa brist på resurser som fanns, var det egentligen förvånansvärd få.

En avancerat hudcancer som växer på djupet. Första prioritet är att skära bort all cancervävnad radikalt.

Canceren är skurit bort radikalt.

Lätt som en plätt!

Men nu kommer utmaningen. Hur skall man får ordning på detta?

Egentligen borde man vara två kirurger. En som skär bort och an annan som rekonstruerar. Annars är man frestat att ta för litet när man skär bort för att det ska bli lättare att få ihop senare.

Först och främst måste man täcka insidan av munhålan. Sedan täcka över med vital vävnad. Sagt och gjort.

Jag använda en lång flap från pannan till att täcka insidan av munhålen. Den täckte jag med en annan flap som jag tog från halsen.

Det såg lovande ut. Men till min stora förskräckelse sprack det. Total fiasko!

Vad nu lilla doktorn?

Det är bara att kavla upp ärmarna och ta itu med problemet.

Denna gången tog jag halsmusklen (musculus sternocleidomastoideus) med en bit fastsittande hud. Huden vände jag inåt så den blev insidan i munhålen. Muskulaturen blev väggen i kinden. Och den täckte jag med samma flap från halsen. Lambåen från pannan sydde jag tillbaka på ursprångsplatsen.

“Egziabeher ke inya gar now” – Gud var med oss.

En leende patient

Som jag alltid påpekar: “Det är jag som skär, men Gud som helar.” Amen!

Please follow and like us:
0 0 vote
Article Rating
Subscribe
Notify of
guest
0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments