EN SAGA

Nu ska jag berätta sagan om ”Hur det går när de som bestämmer inte begriper och inte lyssnar på de som gör det”.

Det var engång för inte så länge sedan en musikkår. Den tillhörde Hans Majestäts Kungliga Hemvärn. Musikerna i kåren var hängivna och duktiga. De älskade att spela och förnöja Hans Majestäts undersåtar.

Då hände det en dag att generalstaben kom och lyssnade när kåren uppträde. Det spelades båda marsch och polka. Till publikens förnöjsamhet.

Under ett av musikstycken spelade klarinettisten ett soloparti. Generalmajoren blev förundrat:

”Så vackert! Vilket näpet instrument.”

Han vände sig mot adjutanten och undrade:

”Vad kan månntro ett sådant nätt instrument heta?”

”Klarinett!” svarade adjutanten militärisk.

Generalmajoren lade belåten detta på minnet.

Vid nästa generalstabsmöte förslog generalmajoren sålunda att alla musiker i Hans Majestäts musikkår skulle spela klarinett. Det skulle förvisso göra musiken så mycket vackrare.

Det nedsattes en arbetsgrupp av höga militärer. Ingen hade någonsin spelat ett musikinstrument eller suttit i en musikkår. Men det gjorde inget. De hade ju massor med medaljer, stjärnor och allsköns bling-bling. Det räckte.

PR konsulter hyrdes in. Sådana experter är dyra. De måste ha mycket mera betalt än musikanterna som bara sitter och blåser.  

”Musiken i centrum!” blev slogan för den planerade omorganisationen.

Det lät fräscht och nytt tyckte generalstaben.

Innan omorganisationen verkställdes hölls informationsmöte. Ti i Hans Kungliga Majestäts land hade man demokrati och då skall undersåtarna få besked om vad överheten har beslutat på deras väger så de kan buga och applådera.

Men hör och häpna. Alla musiker och dirigenten protesterade.

“Äsch!” sade generalmajoren

“De bara gnäller och er emot förändringar!”

Dirigenten som ledd kåren i en människoålder med ofantlig kompetens och ovärderlig erfarenhet blev avsatt. En ny och yngre ledare utan minsta erfarenhet av musik men med öppet sinne och flera ledarskapsutbildningar och kurser på sin CV blev tillsatt. Det skulle lugna protesterna trodde generalstaben. Men föga hjälpte det. Musikerna fortsatta gnället:

”Vi kan inte alla spela klarinett. Det kommer att låta ynkligt och dessutom har vi alla specialiserat oss på olika instrument.”

“Äsch!” sade generalmajoren.

”Musiker som musiker!”

”De bara gnäller och är emot förändringar!”

Hela generalstaben stod bakom beslutet. Det skulle inte bara göra musiken så mycket vackrare. Det skulle också medföra stora besparingar och större effektivitet. Standardisering var ju nyckeln till att landets alla företag hade så stor framgång. Det visste alla.

Musikerna började säga upp sig. De bästa och mest engagerade först. Många tog anställning i privata orkestrar. Där fick de inte bara bättre lön, utan fick spela det instrument de behärskade. Det var eljest de lata och oengagerade musikanter som blev kvar. De som inte brydde sig.

Det gjorde inget. Det fanns hyrmusikanter. Dem anlitade staben till att fylla vakanserna. Hyrmusikanterna fick dubbel så hög lön och behövde varken lära sig noterna eller öva. De stannade ju bara en vecka då och då när det passade dem och de kände för det. Några hyrmusikanter satt faktisk bara och mimade. De andra musikanterna förstod. Men inte staben.

Omorganisationen ”Musiken i Centrum” blev inte billigare. Den blev mycket dyrare. Då kungjorde generalstaben:

”Hyrmusikanter är en styggelse.”

“De skall avskaffas.”

”Vi har samlat en skattkista med guldpeng som vi avkrävt från Hans Majestäts undersåtar till att utbilda flera musikanter.”

Men de nyutbildade musikanter ville inte alls spela i musikkåren som numera lät alldeles förfärlig. En tredjedel av dem övervägde till och med att lämna yrket.

”Äsch!” sade generalmajoren

”Gnällpotter är vad de är”.

Musikkåren spelade mindre och mindre. Sämre och sämre. Den en gång så vackra musik hördes aldrig mera. Undersåtarna skakade ledsna på huvudet. De saknade den underbara musiken som gett dem så mycken glädja i deras annars så torftiga liv.

Se det var sagan om ”Hur det går när de som bestämmer inte begriper och inte lyssnar på de som gör det.”