BERÖM – BARA BERÖM

Inför min föreläsning i Götebrog 10’e mars 2020 har journalisten Sofia Eriksson skrivit denna fina artikel i Medborgerskolans tidning.

Det är den bästa journalistik jag har stött på under min karrier som “Rebellkirurg”. Inte en enda faktafel och mycket välformulerat.

Läs själv:

https://www.medborgarskolan.se/var-varld/kropp-och-halsa/rebellkirurgen-stor-kirurgi-med-sma-medel/

Rebellkirurgen – stor kirurgi med små medel

Han kallas för Rebellkirurgen efter tio år som nyfiken, uppfinningsrik och okonventionell läkare på landsbygden i Etiopien. Nu föreläser Erik Erichsen på Medborgarskolan – om sina erfarenheter, om den ökande bristen på medmänsklighet och hur man opererar med lågprisborr och cykelekrar.

Erik Erichsen ber om en metallsåg. Inte så konstigt – om han hade varit hantverkare eller slöjdlärare kanske. Men han är kirurg på ett litet sjukhus i Aira på den etiopiska landsbygden, och framför honom på britsen sitter en ung pojke med ett alldeles tomt uttryck i ansiktet. Och ett spjut rätt igenom kroppen.

– It’s okay, säger Erik och klappar pojken på axeln innan han rullas in i operationssalen, tätt följd av ett filmteam som dokumenterar hela operationen. Erik livekommenterar medan han tillsammans med sitt team på sjukhuset sågar av spjutet, lirkar ut det och räddar livet på pojken.

Scenen är en av de starkaste och mest omtumlande i filmen Rebellkirurgen som porträtterar den dansksvenske kirurgen Erik Erichsens arbete som missionärsläkare i Afrika. I filmen genomför han operationer med hjälp av cykelekrar, slangklämmor, hårspännen, fiskelina och buntband. Strömmen går mitt under en komplicerad förlossning. Han möter och behandlar flera hundra patienter varje dag, löser utmaningar i stunden och delar med sig av sina kunskaper om sjuk- och hälsovård till både blivande läkare och patienter.

– Här har vi en materiell nöd. Men den andliga nöden i Sverige är större än den materiella nöden här, säger han i filmen.

Tillbaka i Sverige

I dag är Erik Erichsen 72 år och har tillsammans med sin fru Sennait flyttat hem till Sverige och motvilligt slutat jobba. I dag lever de ett annat slags liv, långt från det hektiska tempot på sjukhuset i Etiopien där de utgjorde ett starkt och respekterat team. De bor i en gammal ombyggd skola i Småland, umgås med sina barn och barnbarn och Erik föreläser, spelar i band och skriver.

– Så fort jag föreläser kommer någon fram och frågar om jag kan föreläsa en gång till. Så jag kuskar omkring i hela Sverige och berättar om mina år i Etiopien för sjukhusfolk, pensionärsföreningar och missionsförsamlingar, alla möjliga. Jag gör det mest för att det är roligt och för att jag tycker om att träffa levande människor som har frågor och egna berättelser, säger han.

Men han har också ett budskap. Mitt bland anekdoterna om livet som kirurg i tredje världen märks kritiken mot den svenska, i hans tycke sönderbyråkratiserade, sjukvården. Mot ensamheten och känslolösheten i vårt samhälle i dag. Och han uttrycker en sorg över att Europa inte vill lära av Afrika.

– Jag blev ju kirurg för att jag tycker att det är roligt att skära i folk. I Etiopien kunde jag göra det från morgon till kväll, dag efter dag. Det var ett paradis. Men så kom jag hem och började jobba inom sjukvården – men det går inte att kalla det för att vara läkare. Jag hade nästan ingen patientkontakt och var mer en kugge, en funktionär, kvävd av administration. Så jag hoppade av, konstaterar han.

Etiopisk värme

När vi pratas vid i januari 2020 har en man som låg död och oupptäckt i sin lägenhet i tre år precis begravts, utan närvarande anhöriga. Samtidigt kommer nyheten att bårhusen svämmar över för att stressade människor inte hittar tid i kalendern för att begrava sina döda. Erik Erichsen suckar.

– I Sverige dör folk ensamma. Det hände ofta när jag i egenskap av läkare ringde till de anhöriga att de inte hade tid att komma utan bad oss köra den avlidne direkt till kremering på bårhuset. ”Göra en direktare” kallade vi det. Det är så fruktansvärt sorgligt. Vart har vår medmänsklighet tagit vägen? I Etiopien är sjukdom och död så mycket viktigare. Ingen lämnas ensam. Man går flera mil för att besöka sina sjuka, och när någon dör samlas människor i sorgehus och sörjer i dagar, i veckor.

Gratis föreläsning

Den 10 mars föreläser Erik Erichsen på Medborgarskolan med titeln Stor kirurgi med små medel. Alla är välkomna att lyssna och föreläsningen är gratis, men man bör inte vara äckelmagad eller känslig för blod. Eriks bilder och filmklipp från de tio åren som kirurg i Etiopen är i många fall otäcka och visar en verklighet som vi i Sverige inte är vana vid. Pojken med spjutet genom magen är bara ett exempel på spektakulära operationer Erik genomfört. Tumörer, amputationer, förlossningar, gomspalt, missbildningar, maskätna sår, listan kan göras lång. Han, som från början var ortoped, har fått lära sig att kurera och operera precis vad som helst.

– Det mesta har jag inte sett utföras utan läst mig till. Det är inte så märkligt; det är som att vara intresserad av att laga mat. De första rätterna måste du följa kokboken väldigt noga. Sen när du blir mer rutinerad kan du hitta på rätter själv och improvisera, förklarar han i filmen.

Ständigt nyfiken

Nyfikenheten och viljan att lära sig nytt har inte dämpats bara för att Erik flyttat hem till Sverige och slutat jobba. Tvärtom. Nyligen kastade han sig rätt ut i ett nytt yrke: standupkomiker. Han skrattar när han berättar om sin scendebut bara ett par dagar tidigare.

– Ibland undrar jag hur jag fungerar. Varför kan jag inte bara vara normal … varför tar jag på mig för mycket? Jag antar att det är för att jag inte ser problem utan bara utmaningar oavsett om det är kirurgi eller standup.

Naturligtvis hade han, liksom inför sina operationer, förberett sig väl.

– Jag kollade massor på Youtube. Tydligen ska man dra snuskiga skämt för att få skratt, och det funkade ju även om jag gärna skulle vara lite mer sofistikerad än så. Först sa jag “aldrig mer”, men nu funderar jag på om inte kristen standup kunde vara en nisch för mig, säger han.

Så den som kommer och lyssnar på Erik Erichsen den 10 mars kan alltså förvänta sig reseberättelser, samhällskritik, dramatik, blod, humor – och vem vet, kanske också musik? De senaste åren har han pluggat musik på folkhögskola, spelar trumpet i flera jazzband och syns ofta jamma på lokala klubbar och pubar. Just nu håller han på att lära sig spela piano.

– Och så skulle jag gärna vilja gå en kurs i astronomi. Jag bor på landet och stjärnhimlen är så klar men där står jag och kan inte stjärnbilderna, det är hemskt. Om inte annat vill jag kunna orientera mig på min allra sista resa.

Text: Sofia Eriksson

Please follow and like us:
0 0 vote
Article Rating
Subscribe
Notify of
guest
2 Comments
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Karen Nordström
Karen Nordström
21 mars, 2020 18:58

Det kommer att finnas saknaden av hjärt-lungmaskiner inom kort (pga Covid-19). Kan du med din uppfinningsrikedom kommer på hur det kan lösas?
Med vänlig hälsning,
Karen Nordström