VATTENSKALLE

 

Utdrag från min kommande bok “Rebellkirurgen”:

NEUROKIRURGI

Aira 2003–14

Barnets huvud var större än en stor vattenmelon. Mamman försökte dölja det monstruösa huvud som barnet knappt orkade hålla uppe i en lika stor stickad rastamössa. Jag hade två val. Skicka hem henne med barnet som skulle dö eller bli svårt handikappat, eller försöka hjälpa med till buds stående medel.

Det fanns ingen neurokirurg i huvudstaden då. Senare kom det, lite till och från. Men det hjälpte inte mina urfattiga patienter som varken hade råd med transport och uppehälle i den dyra storstaden eller sjukvårdskostnaderna. Det skulle motsvara om en av oss fick beskedet: ”Vi kan tyvärr inte hjälpa här på sjukhuset, men åk du till en annan planet, det kostar bara fyrtiofem miljoner kronor.” Då tror jag att de flesta av oss hade avstått och åkt hem för att dö i frid.

Hjärnan omges av ett skyddande lager vätska som bildas i dens hålrum för att rinna ned i ryggmärgshålan där det absorberas. Om avloppet blockeras, oftast på grund av en medfödd missbildning, ökar vätskemängden i kraniet, och därmed också trycket. Hos nyfödda där skallbenen ännu inte växt samman sväller huvudomfånget obehindrat och kan nå helt monstruösa proportioner.

Det gäller att hitta ett sätt att leda bort vätskan som bildas kontinuerligt. Det var först på slutet av 1950-talet man började operera vattenskalle med shunt, och då användes i början bara en enkel slang. Om vi kunde hamna på samma nivå som i Europa på sextiotalet hade vi inget att skämmas för tyckte jag och började använda samma teknik som då.

Genom ett litet snitt bakom örat borras ett hål igenom skallbenet, alternativt kan man använda en öppet stående fontanell, mellanrummet mellan två skallben. Därefter öppnas ett litet hål intill bukhålan. En lagom längd droppslang med små hål klippta i båda ändarna puttas genom en tunnel under huden från snittet på skallen och det på magen. Ena änden av slangen förs in i hjärnans hålrum där vätskan bildas, den andra in i bukhålan. Så länge trycket i kraniet är högre än i bukhålan rinner vätskan ned där och absorberas av bukhinnan. En mycket enkel form for shunt, en “fattigmansshunt” döpte jag den till. Den kostade de facto inte ett öre, bortsett från arbetskostnaderna, eftersom droppslangarna följer gratis med droppen man köper.

Ibland lyckades operationen till föräldrarnas stora glädje. Huvudet minskade successivt i storlek och barnet fick möjlighet att utvecklas normalt.

Kanani hette en pojke jag opererade som nyfödd. Han bodde nära sjukhuset så föräldrarna kom då och då för att hälsa på och visa upp honom. Jag brukade skicka med lite kläder när de gick hem, det ökade chansen för att de skulle komma tillbaka. Sist jag såg honom var han nio år gammal. Han verkade helt normal, men gick inte i skolan, så han hängde kanske inte helt med som han borde, men han lekte med andra barn, var glad och livlig. Jag är säker på att Kanani kommer klara av att försörja sig själv och sin kommande familj på lantbruk. Föräldrarna var i alla fall otroligt tacksamma och nöjda.

Andra gick det inte så bra för ska jag i sanningens namn erkänna. Komplikationsfrekvensen var hög, och en del överlevde inte, men vad var alternativet?

En av anledningarna till komplikationer var att trycket i skallen sänktes momentant och okontrollerat. Det kunde vi ha undvikit med riktiga, moderna shuntar, men det sanslöst höga priset var oöverkomligt för vår budget. Jag lyckades leta fram en internationell hjälporganisation som donerade shuntar gratis till tredje världen, men det föll på att jag inte var specialist i neurokirurgi, och därför ville organisationen inte hjälpa oss med gratisshuntar.

Jag funderade ett bra slag på hur jag skulle få fram ett förfalskat specialistbetyg, för målet helgar som bekant medlen. Men det blev vid tanken.