För ganska exakt ett år sedan tog jag min velomobil (trehjuling) för att cykla till Tranås, men blev så anfådd att jag fick ge upp mindre än halvvägs.
Det var konstigt. Bara tre dagar innan hade jag cyklat 6 mil. Fast jag hade känd mig trött och lite kortandat ett tag, men trodde det bara berodde på åldern.
Min kära hustru fixade akuttid på vårdcentralen där hon jobbar. Distriktsläkaren gnuggade förväntansfull händerna .
“När Rebellkirurgen söker är det något rejält på gång!”
Efter provtagning kom han glädjestrålande in på rummet där jag satt och flåsade.
“Massiva lungembolier!” (blodpropper i lungorna) utbrast han som om han just hade han vunnit största vinsten på Postkodlotteriet.
Iväg till Linköping där jag blev inlagt på intensiven med syrgas. Det var en “Nära döden upplevelse”.
Själv misstänkte jag att covid19 låg bakom, men det togs inga antikroppstest. Bananrepubliken Sverige hade inte samma resurser som välorganiserade Montenegro.
Jag blev tack och lov snart bra med behandlingen. Men det har inte blivit cyklat något vidare efteråt. Det har funnits ett irrationellt motstånd.
Igår cyklade jag emellertid tillTranås utan annat problem än träningsvärk i benen
Det var en “Nära livet upplevelse!”