ELEFANTIASIS

Något vi aldrig ser inom svensk sjukvård är sjukdomen Elefantiasis. Lymfsystemet blockeras av pyttesmå maskar vilket orsaker svullnad av nedre delen av kroppen, oftast benen.

Många känner till sjukdomen genom dramadokumentären  “Elefantmannen”. Det paradoxala är att elefantmannen i verkligheten inte led av elefantiasis utan av en genetisk störning kallat neurofibromatosis.

En patient kom till mig och bad att få benet amputerat. Han orkade inte längre lyfte det vid varje steg. Att få benet amputerat när man är bonde och bor på landsbygden, som 95% av våra patienter gjorde, är förödande. Det finns ingen protesförsörjning, så patienten är hänvisat till att ta sig fram med kryckor, och då går det inte att odla marken. Därför gjorde jag alltid mitt allra bästa för att rädda benen.

Operationen är inte så tekniskt utmanande, men tidskrävande och blodig.

Det är inte bara benet man räddar, utan även livet på patienten och hela hans familj, för nu kan han arbeta på fältet och försörja sig och sina.

 

Även pungen kan drabbas, och blir ibland så stor att patienten måste ha den på en skottkärra.  Snoppen ligger då gömd, och bara ett hål där urinen kommer ut syns i den stora klumpen av elefantiasisvävnad.

Vid operationen gäller det att leta upp och bevara det som patienten skulle uppskatta finns kvar efteråt: snoppen och två kulor. Dessa tre oskattbara strukturer placeras till en början i säkerhet på patientens mage, och sedan skärs allt annat bort. Det är här det eventuella blodbadet tar sin början. Vävnaden är fläskig och uppluckrad samt försedd med tusentals små blodkärl. Har man inte diatermi, elektrisk blodställningsutrustning, kan det vara riktigt svårt, och det gäller att ha is i magen.
När all vävnad är bortskuren lägger man snoppen och kulorna på plats och täcker med hud som ska strama ordentligt. Med tiden luckras det upp och kommer med hjälp av gravitationen att hänga mer naturligt.

Långt tillbaka under min tid på Woldya sjukhus opererade jag mitt första fall av elefantiasis i pungen med patienten i ryggbedövning. Den håller bara drygt en timme, så det gäller att raska på och inte söla.

Jag hittade snoppen och ena kulan, men inte den andra hur jag än letade. Tiden gick, jag svettades. Min kära hustru Sennait babblade något fruktansvärt med patienten på deras gemensamma språk, tigrinja, som jag icke behärskar till fullo.

”Snälla, kan du inte vara tyst. Jag har stora problem, hittar inte den andra testikeln”, knorrade jag mäkta irriterad.

Sennait svarade förvånat: ”Men han har ju bara en kula. Det var just det vi pratade om.”

Please follow and like us:
error

Leave a Reply

avatar
  Subscribe  
Notify of