DR DOOLITTLE

Som ensam doktor ute på landsbygden  får man ställa upp och göra så gott det går. Även utanför sitt kompetensområde och sin  komfortzon. 

En av missionärerna hade en hund som hon älskade och vårdade. Precis som alla vi andra fick hunden magbesvär då och då. 

En gång var det riktigt illa med  båda diarre och kräkningar. Närmaste veterinär fanns 500 km bort. 17 timmar i bil på skumpig väg. 2 dagsresor i vanliga fall.

Jag fik rycka in. Hunden var svårt dehydrerat och halvt medvetslös. Jag kunne inte för allt i verden hitta ett blodkärl att sätta nål i. I en desperat situation kan man istället för att ge intravenöst dropp använde antingen intra-ossös vätsketillförsel vilket jag räddat mera än ett barns liv med. Eller subkutant dropp som inte var ovanligt alls för sisådär trekvarts sekel tillbaka. 

Man sätter helt enkelt en nål i subkutis, alltså precis under huden och koppler ett dropp med kranen fullt öppen. Då rinner vätskan långsamt in i underhudsvävnaden där den absorberas. På en människa kan man få in 2 till 3 liter på ett dygn. Eller som här med upprepade subkutane injektioner av koksalt. Man ska inte använda sockerlösningar för sockret är vävnadsirriterande. 

 

Jag visade missionären hur hun skulle sköta vätsketillförseln med subkutana injektioner av koksalt.  Men livet gik inte att rädda.

Många år senare kungjorde påven i Rom att våra kära husdjur kommer till himmelen liksom vi. Undrar om det enbart gäller katolska hundar eller om även evangelisk-lutherska räknas med?

 

Please follow and like us:
0 0 votes
Article Rating
Subscribe
Notify of
guest
1 Comment
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Laila
Laila
26 oktober, 2018 20:30

😍